53

det lider mot jul.

jag trivs bäst en svart och iskall morgon mot världens bästa rygg med världens tystaste andetag. att borra in sig i världens bästa famn och bli lite mindre jag och du och lite mera vi.

på snöpromenad i världens kallaste land där den största emigreringen utgörs av charterresor till varmare land där själen gått förlorad och skandinaviskan blivit det nya modersmålet.

jag trivs bäst som spyfärdig och och med dödslängtan när världens bästa klappar mig på kinden och värmer pizza i micron och säger "stackars dig" och låter mig sova på världens bästa bröstkorg till ljudet av ingenting.

och kanske också när ensamheten blir min bästa vän pessimisten och tillåter mig att skriksjunga till en helt ny karriär och glömma grannarna som nog inte lyssnar så mycket musik över huvud taget.

(jag är trött. min kropp tog officiellt jullov idag. tyvärr inte skolan. puss)

51

jag har verkligen blivit en sucker för söta djur. inte bara är jag helt fast i dramatic animals-världen på youtube, jag börjar gråta för minsta lilla misshandlade gris. det här skapar någolunda förvirring i min bild av mig själv. jag har nämligen alltid sett mig själv som en naturligt känslokall nästan-människa som saknar empati. det kanske inte riktigt är helt sant, men när jag börjar gråta av mattias klum-surikater känns det liksom lite som att botten är nådd. jag vill också vara mattias klum. klättra i borneos lianer och plocka iglar från huden och snacka lite med orangutanger och föreläsa i stora salen på musikens hus och lägga mig ner på scenen och härma en lejoninna.

jag & hanna gick för övrigt på skattjakt på norrlands idag. en så kallad märkesoutlet utlovades. det var en god tanke, men det var så mörkt i rummet att man knappt såg kläderna och ännu mindre prislapparna. något som uppdagades på riktigt vid den fullt belysta kassan. jag gick tomhänt ut i regnet.

nu lyssnar jag på eskilstunakvartetten och försöker mig på att skriva en framtidsdystopisk novell till engelska c. i framtiden, mina kära vänner, har man nämligen upptäckt att sömnbehovet går att reducera till det obefintliga genom en enkel operation vilket ger New Yorks andra namn "the city that never sleeps" en helt ny innebörd. mycket fiffigt.

50

obekväma dagar är i alla fall bekvämare än obekväma nätter.

jag skriver inte så mycket. jag har inte skrivit så mycket på sistone. jag har inte behövt skriva till någon på länge. jag tror det är en bra obehövdhet (ja, jag gör egna ord) men jag vet inte. egentligen är det nog bristen på typsnitt. inget typsnitt i typografidjungeln är liksom värdigt min text. ja, vi säger så. det låter lite irriterande självsäkert och så slipper jag tvivla på min förmåga att producera. (producera förresten - !?!? - man producerar mjölkprodukter. och stål. inte ord.)

jag återkommer snart.
lovar.

49 eller livet del ett

Jag föddes den tjugoförsta april nittonhundranittioett. Det var städdag i vårt radhusområde och mamma lämnade ogräsrensning och parkeringsgrus för att åka till BB.
Mamma var 41 och pappa 38. Jag tror inte det var meningen att jag skulle bli till, för när mamma berättade för pappa svarade han: ”Vi kan inte ha barn. Vi är alldeles för gamla.”
Mina syskon som var ungefär ett decennium äldre än jag fick turas om att hålla i mig, ”men var försiktiga, hon är ömtålig” sa mamma. Det stämde kanske då.

Jag gick på montessoridagis där jag lärde mig att knyta fina rosetter och att bordsskick var det viktigaste som fanns. På rasterna tröstade jag mina kompisar och lekte polishund eller plockade kastanjer. När mormor var på besök tvingade hon i mig i stickade varma tröjor som kvävde mig. Jag grät men vi försonades över nygräddade pannkakor med glass och grädde.

Jag började lågstadiet i en liten röd skola nära mig, och första dagen höll jag min lika gamla granne i handen hela dagen. Början på livet var ett rum fyllt av röda och blåa kuddar där jag gömde mig varje tjugominutersrast. En kille i min klass hade fantastiskt blåa ögon och långt blont hår och jag tänkte att det här är riktig kärlek. En dag kom han fram till mig och sa att det var något han måste säga. Jag höll andan. Han var kär i min bästis. Jag var ledsen i en vecka och sen var hans ögon inte så fantastiska längre.

En dag i trean blev pappa sjuk och jag gick till min kompis för att leka. När jag kom hem var pappa inte där. Jag bodde på sjukhuset i ett halvår och fick åka hiss med sjuksköterskor med änglahår och äta chokladpudding varje dag. Jag tänkte inte så mycket på att pappa inte längre kunde röra sig, jag väntade mest på ett brev från Hogwarts.

Mellanstadiet var en sträng fröken i t-shirt med kattmotiv, melonglass och popcorn i världens bästa lägenhet. Jag dansade tryckare på dramatiska discon och smyghånglade i det stora vita fritidshuset. Jag lärde mig alla världens länder och fnissade åt att en rysk flod hette samma sak som en tampong. I sexan fick mamma cancer och jag fick en hund. På vägen hem från Nyköping döpte jag honom till Nalle.

48

all is good! jag har biljett till kent den 25 februari! jag har skrivit klart filosofin men knappt kommit halvvägs med folkmordsuppsatsen! martin & christina är i kenya och medan jag försöker skriva om saddam och hans giftgas rider de på elefanter och öppnar flodhästmunnar! snart ska jag träna med hanna! idag fyller linn arton år - grattis! jag går snabba promenader i oktoberregn och lyssnar på ingenting och ljusa barnröster! all is good!

47

mannen på videon har ingenting med denna text att göra

46

i n g e n t i n g

45

lågstadieelverna på sundhagens skola vill inte längre skriva skrivstil.

de protesterar med plakat och banderoller, men deras fröken som i hemlighet röstar på sverigedemokraterna i riksdagsvalen svarar: ni måste! det står faktiskt i läroplanen. så lågstadieeleverna binder ihop i bokstäver med hackiga rörelser utan att låta pennan lämna papperet och undrar varför det egentligen är så viktigt att "k" och "a" sitter ihop. två veckor och två skrivstilsläxor senare har de glömt att de en gång tänkte så. istället gör de precis som det står och som det sägs och som det alltid har sagts. de skriver fina skorrande "r" och får en blomma i marginalen av fröken som i hemlighet alltid drar för gardinen och muttrar för sig själv när den där nyinflyttade familjen går förbi hennes gula radhus. och medan lågstadieelverna hunnit ändå till "u" i skrivstilsboken lägger ingen märke till att tredje bänken till vänster är tom, att han som det är så svårt att komma ihåg namnet på inte kommer till skolan idag. han ligger hemma under täcket och andas tillls det blir alldeles varmt och kvavt i hans gömställe och han försöker att inte minnas det han hörde igår. det där som det inte alls var meningen att han skulle lyssna på men som det var så svårt att låta bli att höra och nu vill han bara glömma bara glömma men det är inte lika lätt som att glömma att låsa dörren eller göra skrivstilsläxan. plakaten ligger sedan länge i pappersinsamlingen, de små demonstranterna har sedan länge glömt bort målet med sina aktioner. nu gör de precis som fröken säger och marginalerna börjar bli fulla av guldstjärnor, prydliga blommor och beröm. för alla utom de två som aldrig en endaste gång glömt skrivstilsläxan, och som alltid ber mamma och pappa titta igenom för att leta efter fel, men pappa klappar alltid på huvudet och säger att så fint har han inte sett någon skriva någonsin.

och ändå finns veckan därpå inte en enda guldstjärna, inga fina ord. inte ens en liten tulipan.

44

(någon

har

tänt

alla

lampor

och

innan

jag

vant

mig

tror

jag

att

jag

dött

och

hamnat

i

nangijala

men

jag

tror

inte

på

döden

i

skolkorridorer

där

känns

ingenting

annat

än

jävligt

evigt)

43

allt jag vet är att hela världen luktar nybäddade sängar

sterila undersökningsrum

desinfektion

att jag letar intetsägande väntrum

där jag fördriver all tid jag inte har

något hände

jag menar

jag går inte längre på vägarna

nu går jag vid sidan om

fotspåren har blivit för djupa

jag ramlar nästan i

och sanningen är

jag menar

det skaver för mycket att ens försöka

fittsöndag

42

och du säger att saknad kan man
lära sig att leva med
ibland

kulturnatt. kortfilmsmaraton, waynes-sallad, devisa, ett kvavt ofvandahls och vägprat med hanna hanna hanna. nu hjalmar hjalmar hjalmar. söderberg alltså. och hans glasdoktor.

jag tror det är något på gång. eller kanske är det någonheten som lurar mig igen. mina drömmar involverar allt oftare skaldjur. jag undrar vad det betyder.

41

jag dricker champagne med min gudmor som är på besök. hihi.
ikväll är det klassfestis. det är ännu mer hihi.
idag var min klass på geologiexkursion i uppland. dubbel-hihi.
precis när jag höll på att somna så sa stenmannen att vi var på väg mot en ny istid. jag vaknade. inte så hihi.

40

ungefär så.

jag ser snöflingor i vinbärsbuskarna jag ser blåsippor i snön så jag lägger mig på golvet och tänker mig att det vore taket att jag levde upp-och-ner jag tror det skulle passa mig bättre

jag sover av mig rastlösheten sen sover jag lite till och jag drömmer att jag är ensam på gröna lund att alla karuseller alla berg-och-dalbanor är öppna bara för mig och jag åker fast jag inte vågar jag skriker fast ingen kan höra jag spyr fast ingen håller mitt hår och sen vaknar jag.

jag ritar femtonhundra cirklar i randiga kollegieblock sen fyller jag dem med horisontella linjer för att de inte ska falla jag river av kanterna på papperet för symmetrin skrämmer mig och det ser så fint gammaldags ut lite som en flaskpost från andra världskriget sen tänker jag att det är bra att planera så jag skriver önskelista till min tjugotreårsdag och låtsas inte se att alla punkter innehåller samma bokstäver samma mellanslag samma ordföljd
det står ett att behövas två att behövas tre att behövas fyra att behövas fem att behövas sex att behövas sju att behövas åtta att behövas nio att behövas tio att bedövas.

39

jag vill mata dig med tesked.
det har jag alltid velat göra.
det verkar liksom så frestande att sära på de där bittert ihoppressade läpparna och inhalera någon slags vätska.
med tesked såklart.

det blir så ömt på det sättet.
som vore du min tresiffrigt gamla mormor som jag matar precis som du matade min mamma vid ett 50-talsköksbord med rutig duk och stieg larsson-porslin.

jag skulle vilja se dina läppar säras, se den lilla skeden försvinna in i din mun, se hur du kämpar för allt din blottade tunga är värd för att föra vätskan mot svalget. se vågrörelsen i din hals då du äntligen äntligen sväljer.

då skulle jag luta mig tillbaka, blunda och suga på den ögonblickskorta tillfredsställelsen av att ha särat på dina bittert ihoppressade läppar.

38

jag dör av hunger.

jag åt fil klockan 12.

jag har lagat köttfärssås av hela kylen.

mamma kommer inte hem förrän sju.

imorgon är första dagen på mitt sista år.

det känns bra. jag tror att år går fort medan minuter går långsamt. det känns så.

youtubade 747 och insåg att klippet var från den 17/11 2007.

inget skrämmer mig så mycket som siffror. och med det menar jag mest matte c.

nu är det höst.

det var det då också.

37

(fever ray, arvika 2009)

idag inföll min första körlektion på anderssons trafikskola. min kropp ville gråta men det slutade mest med att jag spontanskrek lite då och då. jag är ett hopplöst fall, men till min och allas tröst kan jag medge att jag tror att jag tillför något på körskolan. min handledare verkade minst sagt road de gånger han fick "dra i nödbromsen" och rädda de stackars trafikanter som kom i min väg. saaben med nyckeln vid handbromsen istället för på ratten (galenskap!?), vi har inte setts för sista gången.

36

(bloggen dör inte!)

m & jag åkte på rehabiliteringsvecka efter arvikafestivalen. vi tog tåget till en ö där det finns större alvar än i jocke bergs texter. på ön hälsade vi på en gammal slottsruin och besökte en församling som sålde hantverk gjorda av handikappade apor från mongoliet. på kvällarna läste jag om ölandska nattfåkar och martin spelade pokemon när jag somnat. i smyg.

35

världens bästa människa

34

kronor som stammar
mot marken
för
vinden bryter deras meningar

och

myror som skenar
skenar fortare
än
den vita springaren i mio min mio

och

skyldiga syndiga fotspår
strax efter förra regnet
bryter löftet
om
att ingenting någonsin korsat din väg

och

inte en enda bil
så långt örat kan höra
inte en enda besviken konsument
så långt pengarna räcker

inte en enda felaktig siffra
inte en knapptryckning bort
inte subtraherad inte uppdaterad
bara
ett
system
av
oförståelig
nödvändighet

33

---

och de där löftena som flög
i luften
hittar aldrig sig själva igen

inte ens i slutet på vilken film som helst som ska forma våra barn ge någon slags moral för nästa generation att följa för du vet de ska lära sig vad som är
rätt
och
fel

så våga inte ens öppna fönstret för jag lovar
de där löftena flyr som pliktskyldiga
beroende av luft men bara utan syre
de gömmer sig under gardiner
smiter ur nyckelhål

du hör deras puls överallt
som droppande kranar
i sommartomma hus
som grannarnas hamrande
på sovrumsväggen

de jagar
gömställen

jag vet
de rymmer

32

conditionnel

tänder är inte som händer
men nästan

jag skulle nästan lika gärna hålla din tand
som din hand

dra mitt finger längs den
lite
lite
sträva ytan

försiktigt
mest kittlande avlägset
skulle jag nudda
bara nudda
ditt tandkött

sen tillbaka till tanden
mitt finger mot din tand

nerver
är
överskattade

31

du & jag, döden

vem ska trösta dig

när alla lämnar

när alla ofrivilligt löses upp och grävs ner

kanske krossas deras kistor på vägen

vem ska skrika orden du inte vill

men måste

höra

vem ska smälla i dörrar när du

håller för öronen

vem ska knacka

tveksamt

vänta utanför dörren vänta på ditt ja från sängen vem ska sätta sig bredvid ha alla armar i ett virrvarr runt din kropp vem ska säga det är bra nu det blir bra tänk

framåt

vem kan tänka framåt

när framåt är ett enda stort bakåt

vem ska titta i fotoalbum med dig

när alla ansikten är aska

när alla glömda födelsedagar

är ljusår ifrån tolvårsdagen

vem ska känna dig bättre än

någon annan

när alla några andra sedan länge

upphört

när alla lämnar

kanske krossas deras kistor på vägen

30

tiden är ung och när den var ännu yngre, för sisådär en timme sedan, cyklade jag genom ett majkallt och lika majdött uppsala som ännu drömde om norska schlagerviolinister.

idag är är en tomt lakan (blank sheet, någon?) som ska ägnas åt att titta på min nya hylla som jag satte upp alldeles själv (förlåt, mamma) igår. ikea är djävulens påfund.

kanske ska jag också skriva om en präst. jo, det borde jag. samt studera de franska verbens oregelbundna böjningar. franska är präktigt och praktfullt.

29

fast mest av allt vill jag ha någon som draco.

draco malfoy, alltså.

vi skulle vara bästa kompisar, och jag skulle blondera mitt korpsvarta hår som en gest av hängivenhet till vår vänskap.

vi skulle vara så lika; aldrig skulle någon av oss påbörja en mening utan att den andre avslutade den. vi skulle gå längs korridorerna och till och med rustningarna skulle visa vårt ariska utseende stor respekt. sällan skulle vi tveka att utföra de mest komplicerade besvärjelser på varandra, bara för att vi helt enkelt kunde. och vi skulle inte behöva ingen annan. vi skulle bara behöva varandra.

inköpslista v.20:

• ett liv
  
• en framtid
  
• en trygghet
  
• mjölk

28

jag tänker inte ursäkta mig:

1. jag hatar politik
2. jag hatar när vädret lurar mig
3. jag hatar när JK Rowlings översättare stavar fel
4. jag hatar att/när min kropp skriker efter socker
5. jag hatar att mina svarta jeans antagit en blåaktig färg
6. jag hatar naivitet
7. jag hatar en barndom som känns på låtsas
8. jag hatar att musik blivit inskränkande istället för befriande. jag blir så stressad av alla toner och ljudvågor jag inte hört att jag dyrkar tystnaden. det finns för tok för många band för mitt eget bästa. let's go back några årtionden. hädanefter ska jag bara lyssna på chopin.
9. jag hatar passivitet, apati och ånger
10. jag hatar politik. igen.

27

"You're not going to solve global

warming, it's just.. a pirouette"

hon dansar
men
inte sådär flyktigt abstrakt som hjärtat kan göra vid en oavsiktlig beröring
nej
det här är på riktigt och allt annat vore att förneka henne
speciellt hennes fötter
de är formade av flera hundratals år i trånga tåspetsskor på plastmattor i lysrörsbelysta spegelrum och hennes vrister är mer på riktigt än någonting annat för de är långa böjliga
nästan
omänskliga

och hon dansar inte alls flyktigt abstrakt
hon dansar så verkligt som spegelbilden tillåter henne
och vinklarna i hennes kropp är allihop nittiofem komma tre grader men säg
hur
fan
kan hon veta det
eller kanske mer exakt hur fan kan jag veta det
om vi bortser från all fakta i världen alla övervakningskameror i världen som vittnar om samma sak vittnar om min blick som följer varje jeté varje pas de boré varje avbrott för att torka pannan och dricka vatten ur flaskan med hennes namn skrivet med spritpenna

jag
kan varje steg i hennes koreografi
känner alla muskler i hennes kropp
håller balansen i hennes pirutter för att hindra de staplande stegen hon tränat i
tusentals
år
för att inte göra

26

(bild från flickr)

efter att ha vistats i ett fullpackat (i dubbel bemärkelse) hum-c på valborg är det inte konstigt att den annalkande sommaren med tillhörande festivaler lockar. jag vill se fever ray som pälsklädd indian. NU!

25

H2O eller C2H5OH

varför får jag ingen mat
eller
varför är det så tomt i mig

är jag undernärd
eller
sväljer mina organ alla dina ord

mitt body mass index visade 18
men hur mycket
av mig
väger du

nittioåtta procent
lika stor del som vattnet utgör i vattenmelonen
utgör du i mig

och jag antar att du är min vätska:
de där smaklösa men dominerande nittioåtta procenten
som aldrig kan släcka min
törst

du kan äta och äta mig
men mättnadskänslan är lika frånvarande
som din pappa vid födseln

och

frånvarande fäder har väl aldrig haft något att göra med
nittioåttaprocentiga vätskor

såvida du inte är min nittioåttaprocentiga absint
med smak av melon

24

dagens eurodisco-orgasmic-experience:

calvin harris - i'm not alone

23

(utdrag)

allt är så självklart och så osjälvklart för exakt den här situationen exakt här och nu har jag föreställt mig så många gånger förut har tänkt på tänkt ut precis hur det ska vara och när jag faktiskt är här exakt just nu känns det så vant och ovant på samma gång och allt det jag skrivit i kollegieblocket vid min säng alla de konversationer jag gått igenom i mitt huvud minst två gånger om dagen i alldeles för många dagar känns så fel just nu
allt är nästan tomt eller alldeles för fullt i mitt huvud och jag vänder det vill inte lämna ditt ansikte men ibland skär din blick i mig och en millisekund efter skåran innan det riktigt känns är mina ögon istället på din skivsamling och den är så bekant det är som att träffa en vän för jag har hört om den vet precis vilka titlar som finns där och visst är det en aning stökigare än jag tänkt mig men sekunden jag ser röran tycker jag att den är perfekt.

22

hatar spårlöst försvunna mappar.

ord är destruktiva.

förlåt.

21

jag har länge funderat över hans armar, hans långa spensliga armar som likt dinglande lianer hänger från axelfästet och ger honom ett minst sagt primitivt utseende. det är som att de där armarna inte tillhör resten av kroppen, som att de blivit konsekvensen av ett fabricerat måndagsexemplar som fästs på fel del av maskinen. kanske är det därför de där dinglande lianerna till utskott rör sig så fritt och okontrollerbart i förhållande till resten av kroppens tillbakadragenhet? kanske lyder inte dessa arma armar hjärnans ständiga signaler, eller i alla fall tolkas inte dessa rätt av de spinkiga lederna. och händerna, hans händer! olikt något annat jag tidigare sett, lever de ett ytterst säreget liv i sina beniga kreationer. fingrarna pikar och pekar överallt och räds inte vridas och bändas i alla de trehundrasextio grader som är möjliga. betraktaren kan, och bör, bli något konfunderad om inte imponerad av dessa konster han kontinuerligt utför med sina lemmar och som jag, rent personligen, finner tämligen underhållande.

fuck this part 2.

20

sömnlösheten åh sömnlösheten omslut mig i din dimma snälla vagga mig till oroslösheten ta mig ifrån detta tillstånd detta rastlösa fabrikat låt mig sakta glida längre ifrån dysterhetens realism åh omfamna msdfhsuidfnmhvj cdbvhjdx fuck this.

19

sydligt sydligare sydligast syrligt syrligare syrligast synlig synligare synligast i ljuset

18

jag och louise, öland -00

17

dry and dusty

I am a capsule of energy

you speak softly

we are capsules of energy

16

She said it was all make-belief

but I thought you said maple leaves

and when she talked about a fall

I thought she talked about a season

I never understood at all

15

världens bästa tove.

ikväll ska jag på musik direkt och se nära och kära musicera.

14

martin tror att jens lekman hade en svår barndom.

jag gick nog mest runt och åt kakor i en blomstrande trädgård. tror jag.

13

är du lycklig nu?

är du lycklig nu?

är du lycklig nu?

är du lycklig nu?

är du lycklig nu?

ARE YOU ALSO FRIGHTENED?

idag lyssnade jag på kent med mamma. det var fint.

12

"My wife's suicide note:
ungrammatical, naturally."

11

min dator sa krasch bom bang och min bror kom flygande från sthlm för att rädda det som räddas kunde. nu är den på lagning hos honom vilket betyder att två tredjedelar av mitt liv befinner sig i en etta på söder. meanwhile är projektarbetet i full gång vilket är (statistik igen, förlåt) en fjärdedel roligt och tre fjärdedelar ångest. för att identifiera mig i den stereotypa bloggerskan har jag satt på mig en stickad tröja, öppnat ett word-dokument och fyllt en turkos kopp med hett te. nedräkning till projektarbetets slut: 5 veckor och 294820662929491927391028 ord.

10

säg det inte till någon säg att du älskar mig säg inte nej säg inte nej säg kanske säg till om jag stör säg det inte till någon säg att du älskar mig säg inte nej säg inte nej säg kanske säg till om jag stör säg det inte till någon säg att du älskar mig säg inte nej säg inte nej säg kanske säg till om jag stör säg det inte till någon säg det inte till någon säg att du älskar mig säg inte nej säg inte nej säg kanske säg till om jag stör säg mig var är tvålen

09

min utopi/dystopi-essä går faktiskt lite bra. faktiskt. amen to that. de senaste dagarna har kantats av martin, en stockholmstripp, radioinspelning med louise, sömn och lite kvalitetstid med en nyss hemkommen hanna från jordanien. animal collectives senaste fick följa med mig hem från huvudstaden, och inom loppet av en vecka hoppas jag på lite kristen skånskpop och göteborgsk skönsjungarindie i brevlådan. bilden ovan är från en fin promenad en alldeles jättebra söndag den tjugoåttonde september tvåtusenåtta. imorgon börjar mitt fem veckor långa projektarbete. en tidning i veckan ska hålla journalisten inom mig vid liv. journalisten inom mig ska dansa versaler och hoppa styckeindelningar och somna till ljuva talstreck om åsiktsfrihet på kafferaster i dagislokaler. lycka mig till.

08

(when i grow up

i want to be a forester

run through the moss

on high heels)

cykel hem från martin utan musik i öronen. bara det kalla vinddraget. storstädning, dammsugning och slamsugning. eller ne, inte slamsugning. men det är ett roligt ord. lunch. möblerade om i rummet. sov. promenerade med jonathan johansson (som kommer till emmaboda!) och frös. så nu sitter jag i min säng, lyssnar till dan lissviks ord (ok, det är instrumentellt, men det talar lika tydligt som vilken retoriker som helst.) från sängens nya position ser jag fönstret. jag tror att det är bra. idag är lite av återupptäckandets dag. studio ramlade än en gång över mig som en nostalgisk snuttefilt, britta persson övertygade mig än en gång om att hon är mer än bara en singer/songwriter i mängden och jag insåg ytterligare en gång att hennes vattholmaröst nog är den finaste popexport norra uppsala någonsin kommer göra.

i taket lyser stjärnorna gjorde att hela mitt månadsförråd av tårar tog slut igår. så den som försöker få mig att gråta kan sluta hoppas. lagret är tomt.

07

syndrom

vet du att det blir mord baklänges, syndrom alltså?
i alla fall till en början.
jag vill tro att det betyder någonting, att dess tafatta palindromironi har ett sammanhang.
eller så är det jag som inte kan sluta leta sammanhang i vardagen. registreringsnummer blir koden till din lägenhet, blir morgondagens löpsedlar, blir tredje raden i låten vi började sjunga samtidigt och sen skrattade för att det var mer än en slump, det som nyss hände. det betydde någonting.

så jag antar att mord är syndrom. som det där onda i halsen innan förkylningen, som de där hulkningarna över toalettstolen, som den där apatin efter avskedet på perrongen.

06

05

ipoden ligger på synkronisering. ute faller flingorna, sakta. arvika har bokat mind.in.a.box, ytterligare ett electro/synthband jag inte känner till. peppen är stor, men fyll mitt hjärta med lite fever ray och radio dept, kära skogsfestival. jag hatar isigt underlag och när cykeln fastnar i frusna spår på vägen. snart ska jag gå ut med nalle, lyssna på jonathan johansson och låta mina fötter leda mig på isiga omvägar. sen ska jag skriva & ikväll fira en nybliven sjuttonåring.

04

jävlar i min lilla låda vilket härligt väder. jag vill egentligen tro att jag är en gråmulen höstdagsperson, men när himlen är ljusblå och solen bildar kristaller i snön vet jag inte längre. i'm enchanted. mindre enchanted blev jag dock när min hund under förmiddagspromenaden bestämde sig för att ta en avstickare på cirka en halv kilometer -för att jaga en skidåkare. jag skrek och pulsade i snön för att hinna ikapp. sen ställde jag nalle (jag döpte honom i femman, ok!?) mitt på ett fält och stirrade ut honom i en kvart. jag tror han skämdes.

jag har börjat strukturera upp min utopi/dystopi-essä, vilket känns bra. inom kort kommer martin hit och ikväll blir det melodifestival hos fanny. jag vet inte om det kommer kännas som jag återupptar ett beroende, eller om jag faktiskt kommer att få insikt i hur patetisk min besatthet för hela melodifestivaljippot var, men believe me, jag var besatt. det var på den tiden min pappa fick spela in (stenåldersteknik, jawohl) de få avsnitt jag inte kunde se. folkhemmet låter så mysigt. som ett litet kollektiv där alla spelar munspel och är glada.

03

hemma idag & hoppas på skriveri av alla dess slag. att pennan (ok, mina fingrar på tangenterna) kommer överraska mig och skapa underverk. och det gör ont när knoppar brister, men det är knappast någon nyhet. the ice is thin, come on dive in sjöng en gång en klok sarah mclachlan och ja ja ja jag vill dyka in i det kalla. inte av självplågeri mest för att jag vill att det ska isa sig sådär som det gör när man äter riktigt kall glass eller bara väcka alla sinnen sådär som det gör, det riktigt kalla.

fredag den trettonde känns som en produktiv dag. let's hope it is.

02

jag har precis skrivit klart en slags debattartikel om mammaledighet. på franska.

gotta love gränsöverskridande ämnen.

annars sitter jag mest och tänker på hur omotiverande saker kan vara, hur små saker blir stora och ligger och gror någonstans i mig tills de får utlopp i något närmast oidentifierbart känsloutbrott. alternativt apati. och hur otillräcklig man är, hur mycket man (läs: jag) borde göra och se och uppleva och. allt. och hur långt borta allt det där (o)uppnåeliga blir när jag helst av allt bara vill ligga och se det passera. se det som på film. för, allt är så mycket bättre ur ett utomstående perspektiv, allt är så mycket bättre på håll.

animal collective är fina, trots att de är rätt glada och går under djurpseudonymer.

01

kaos i atmosfären - vilken blogg i ordningen? oh well, ventilationskanal som ventilationskanal. idag är jag mest glad för att världens bästa fontän kommer till emmaboda, samt att jag får lov (får-jag-lov?) om lite mer än två dagar. egentligen vet jag att det egentligen igen bara är lika med rastlöshet men why kill the illusion? dagens insikt är att nyvakenhet är underskattat, speciellt när det tillståndet delas med någon alldeles intill. och att jag mest av allt helst av allt just nu vill åka till sydligare breddgrader (läs: skåne) och andas höstluft i kullerstensgator.