Jag föddes den tjugoförsta april nittonhundranittioett. Det var städdag i vårt radhusområde och mamma lämnade ogräsrensning och parkeringsgrus för att åka till BB.
Mamma var 41 och pappa 38. Jag tror inte det var meningen att jag skulle bli till, för när mamma berättade för pappa svarade han: ”Vi kan inte ha barn. Vi är alldeles för gamla.”
Mina syskon som var ungefär ett decennium äldre än jag fick turas om att hålla i mig, ”men var försiktiga, hon är ömtålig” sa mamma. Det stämde kanske då.
Jag gick på montessoridagis där jag lärde mig att knyta fina rosetter och att bordsskick var det viktigaste som fanns. På rasterna tröstade jag mina kompisar och lekte polishund eller plockade kastanjer. När mormor var på besök tvingade hon i mig i stickade varma tröjor som kvävde mig. Jag grät men vi försonades över nygräddade pannkakor med glass och grädde.
Jag började lågstadiet i en liten röd skola nära mig, och första dagen höll jag min lika gamla granne i handen hela dagen. Början på livet var ett rum fyllt av röda och blåa kuddar där jag gömde mig varje tjugominutersrast. En kille i min klass hade fantastiskt blåa ögon och långt blont hår och jag tänkte att det här är riktig kärlek. En dag kom han fram till mig och sa att det var något han måste säga. Jag höll andan. Han var kär i min bästis. Jag var ledsen i en vecka och sen var hans ögon inte så fantastiska längre.
En dag i trean blev pappa sjuk och jag gick till min kompis för att leka. När jag kom hem var pappa inte där. Jag bodde på sjukhuset i ett halvår och fick åka hiss med sjuksköterskor med änglahår och äta chokladpudding varje dag. Jag tänkte inte så mycket på att pappa inte längre kunde röra sig, jag väntade mest på ett brev från Hogwarts.
Mellanstadiet var en sträng fröken i t-shirt med kattmotiv, melonglass och popcorn i världens bästa lägenhet. Jag dansade tryckare på dramatiska discon och smyghånglade i det stora vita fritidshuset. Jag lärde mig alla världens länder och fnissade åt att en rysk flod hette samma sak som en tampong. I sexan fick mamma cancer och jag fick en hund. På vägen hem från Nyköping döpte jag honom till Nalle.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är svårt att kommentera på något sånt här. Rent litterärt är det otroligt attraktivt i sin enkelhet. I övrigt är det svårare att säga...jag kan ärligt talat inte avgöra om jag tyckte om att läsa det. Varför det är så kan vi prata om nån annan gång! (Försöker desperat sträcka ut en hand för att bjuda in till samtal)
SvaraRadera