51

jag har verkligen blivit en sucker för söta djur. inte bara är jag helt fast i dramatic animals-världen på youtube, jag börjar gråta för minsta lilla misshandlade gris. det här skapar någolunda förvirring i min bild av mig själv. jag har nämligen alltid sett mig själv som en naturligt känslokall nästan-människa som saknar empati. det kanske inte riktigt är helt sant, men när jag börjar gråta av mattias klum-surikater känns det liksom lite som att botten är nådd. jag vill också vara mattias klum. klättra i borneos lianer och plocka iglar från huden och snacka lite med orangutanger och föreläsa i stora salen på musikens hus och lägga mig ner på scenen och härma en lejoninna.

jag & hanna gick för övrigt på skattjakt på norrlands idag. en så kallad märkesoutlet utlovades. det var en god tanke, men det var så mörkt i rummet att man knappt såg kläderna och ännu mindre prislapparna. något som uppdagades på riktigt vid den fullt belysta kassan. jag gick tomhänt ut i regnet.

nu lyssnar jag på eskilstunakvartetten och försöker mig på att skriva en framtidsdystopisk novell till engelska c. i framtiden, mina kära vänner, har man nämligen upptäckt att sömnbehovet går att reducera till det obefintliga genom en enkel operation vilket ger New Yorks andra namn "the city that never sleeps" en helt ny innebörd. mycket fiffigt.

50

obekväma dagar är i alla fall bekvämare än obekväma nätter.

jag skriver inte så mycket. jag har inte skrivit så mycket på sistone. jag har inte behövt skriva till någon på länge. jag tror det är en bra obehövdhet (ja, jag gör egna ord) men jag vet inte. egentligen är det nog bristen på typsnitt. inget typsnitt i typografidjungeln är liksom värdigt min text. ja, vi säger så. det låter lite irriterande självsäkert och så slipper jag tvivla på min förmåga att producera. (producera förresten - !?!? - man producerar mjölkprodukter. och stål. inte ord.)

jag återkommer snart.
lovar.

49 eller livet del ett

Jag föddes den tjugoförsta april nittonhundranittioett. Det var städdag i vårt radhusområde och mamma lämnade ogräsrensning och parkeringsgrus för att åka till BB.
Mamma var 41 och pappa 38. Jag tror inte det var meningen att jag skulle bli till, för när mamma berättade för pappa svarade han: ”Vi kan inte ha barn. Vi är alldeles för gamla.”
Mina syskon som var ungefär ett decennium äldre än jag fick turas om att hålla i mig, ”men var försiktiga, hon är ömtålig” sa mamma. Det stämde kanske då.

Jag gick på montessoridagis där jag lärde mig att knyta fina rosetter och att bordsskick var det viktigaste som fanns. På rasterna tröstade jag mina kompisar och lekte polishund eller plockade kastanjer. När mormor var på besök tvingade hon i mig i stickade varma tröjor som kvävde mig. Jag grät men vi försonades över nygräddade pannkakor med glass och grädde.

Jag började lågstadiet i en liten röd skola nära mig, och första dagen höll jag min lika gamla granne i handen hela dagen. Början på livet var ett rum fyllt av röda och blåa kuddar där jag gömde mig varje tjugominutersrast. En kille i min klass hade fantastiskt blåa ögon och långt blont hår och jag tänkte att det här är riktig kärlek. En dag kom han fram till mig och sa att det var något han måste säga. Jag höll andan. Han var kär i min bästis. Jag var ledsen i en vecka och sen var hans ögon inte så fantastiska längre.

En dag i trean blev pappa sjuk och jag gick till min kompis för att leka. När jag kom hem var pappa inte där. Jag bodde på sjukhuset i ett halvår och fick åka hiss med sjuksköterskor med änglahår och äta chokladpudding varje dag. Jag tänkte inte så mycket på att pappa inte längre kunde röra sig, jag väntade mest på ett brev från Hogwarts.

Mellanstadiet var en sträng fröken i t-shirt med kattmotiv, melonglass och popcorn i världens bästa lägenhet. Jag dansade tryckare på dramatiska discon och smyghånglade i det stora vita fritidshuset. Jag lärde mig alla världens länder och fnissade åt att en rysk flod hette samma sak som en tampong. I sexan fick mamma cancer och jag fick en hund. På vägen hem från Nyköping döpte jag honom till Nalle.