jag har verkligen blivit en sucker för söta djur. inte bara är jag helt fast i dramatic animals-världen på youtube, jag börjar gråta för minsta lilla misshandlade gris. det här skapar någolunda förvirring i min bild av mig själv. jag har nämligen alltid sett mig själv som en naturligt känslokall nästan-människa som saknar empati. det kanske inte riktigt är helt sant, men när jag börjar gråta av mattias klum-surikater känns det liksom lite som att botten är nådd. jag vill också vara mattias klum. klättra i borneos lianer och plocka iglar från huden och snacka lite med orangutanger och föreläsa i stora salen på musikens hus och lägga mig ner på scenen och härma en lejoninna.
jag & hanna gick för övrigt på skattjakt på norrlands idag. en så kallad märkesoutlet utlovades. det var en god tanke, men det var så mörkt i rummet att man knappt såg kläderna och ännu mindre prislapparna. något som uppdagades på riktigt vid den fullt belysta kassan. jag gick tomhänt ut i regnet.
nu lyssnar jag på eskilstunakvartetten och försöker mig på att skriva en framtidsdystopisk novell till engelska c. i framtiden, mina kära vänner, har man nämligen upptäckt att sömnbehovet går att reducera till det obefintliga genom en enkel operation vilket ger New Yorks andra namn "the city that never sleeps" en helt ny innebörd. mycket fiffigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar