45

lågstadieelverna på sundhagens skola vill inte längre skriva skrivstil.

de protesterar med plakat och banderoller, men deras fröken som i hemlighet röstar på sverigedemokraterna i riksdagsvalen svarar: ni måste! det står faktiskt i läroplanen. så lågstadieeleverna binder ihop i bokstäver med hackiga rörelser utan att låta pennan lämna papperet och undrar varför det egentligen är så viktigt att "k" och "a" sitter ihop. två veckor och två skrivstilsläxor senare har de glömt att de en gång tänkte så. istället gör de precis som det står och som det sägs och som det alltid har sagts. de skriver fina skorrande "r" och får en blomma i marginalen av fröken som i hemlighet alltid drar för gardinen och muttrar för sig själv när den där nyinflyttade familjen går förbi hennes gula radhus. och medan lågstadieelverna hunnit ändå till "u" i skrivstilsboken lägger ingen märke till att tredje bänken till vänster är tom, att han som det är så svårt att komma ihåg namnet på inte kommer till skolan idag. han ligger hemma under täcket och andas tillls det blir alldeles varmt och kvavt i hans gömställe och han försöker att inte minnas det han hörde igår. det där som det inte alls var meningen att han skulle lyssna på men som det var så svårt att låta bli att höra och nu vill han bara glömma bara glömma men det är inte lika lätt som att glömma att låsa dörren eller göra skrivstilsläxan. plakaten ligger sedan länge i pappersinsamlingen, de små demonstranterna har sedan länge glömt bort målet med sina aktioner. nu gör de precis som fröken säger och marginalerna börjar bli fulla av guldstjärnor, prydliga blommor och beröm. för alla utom de två som aldrig en endaste gång glömt skrivstilsläxan, och som alltid ber mamma och pappa titta igenom för att leta efter fel, men pappa klappar alltid på huvudet och säger att så fint har han inte sett någon skriva någonsin.

och ändå finns veckan därpå inte en enda guldstjärna, inga fina ord. inte ens en liten tulipan.