53

det lider mot jul.

jag trivs bäst en svart och iskall morgon mot världens bästa rygg med världens tystaste andetag. att borra in sig i världens bästa famn och bli lite mindre jag och du och lite mera vi.

på snöpromenad i världens kallaste land där den största emigreringen utgörs av charterresor till varmare land där själen gått förlorad och skandinaviskan blivit det nya modersmålet.

jag trivs bäst som spyfärdig och och med dödslängtan när världens bästa klappar mig på kinden och värmer pizza i micron och säger "stackars dig" och låter mig sova på världens bästa bröstkorg till ljudet av ingenting.

och kanske också när ensamheten blir min bästa vän pessimisten och tillåter mig att skriksjunga till en helt ny karriär och glömma grannarna som nog inte lyssnar så mycket musik över huvud taget.

(jag är trött. min kropp tog officiellt jullov idag. tyvärr inte skolan. puss)

51

jag har verkligen blivit en sucker för söta djur. inte bara är jag helt fast i dramatic animals-världen på youtube, jag börjar gråta för minsta lilla misshandlade gris. det här skapar någolunda förvirring i min bild av mig själv. jag har nämligen alltid sett mig själv som en naturligt känslokall nästan-människa som saknar empati. det kanske inte riktigt är helt sant, men när jag börjar gråta av mattias klum-surikater känns det liksom lite som att botten är nådd. jag vill också vara mattias klum. klättra i borneos lianer och plocka iglar från huden och snacka lite med orangutanger och föreläsa i stora salen på musikens hus och lägga mig ner på scenen och härma en lejoninna.

jag & hanna gick för övrigt på skattjakt på norrlands idag. en så kallad märkesoutlet utlovades. det var en god tanke, men det var så mörkt i rummet att man knappt såg kläderna och ännu mindre prislapparna. något som uppdagades på riktigt vid den fullt belysta kassan. jag gick tomhänt ut i regnet.

nu lyssnar jag på eskilstunakvartetten och försöker mig på att skriva en framtidsdystopisk novell till engelska c. i framtiden, mina kära vänner, har man nämligen upptäckt att sömnbehovet går att reducera till det obefintliga genom en enkel operation vilket ger New Yorks andra namn "the city that never sleeps" en helt ny innebörd. mycket fiffigt.

50

obekväma dagar är i alla fall bekvämare än obekväma nätter.

jag skriver inte så mycket. jag har inte skrivit så mycket på sistone. jag har inte behövt skriva till någon på länge. jag tror det är en bra obehövdhet (ja, jag gör egna ord) men jag vet inte. egentligen är det nog bristen på typsnitt. inget typsnitt i typografidjungeln är liksom värdigt min text. ja, vi säger så. det låter lite irriterande självsäkert och så slipper jag tvivla på min förmåga att producera. (producera förresten - !?!? - man producerar mjölkprodukter. och stål. inte ord.)

jag återkommer snart.
lovar.

49 eller livet del ett

Jag föddes den tjugoförsta april nittonhundranittioett. Det var städdag i vårt radhusområde och mamma lämnade ogräsrensning och parkeringsgrus för att åka till BB.
Mamma var 41 och pappa 38. Jag tror inte det var meningen att jag skulle bli till, för när mamma berättade för pappa svarade han: ”Vi kan inte ha barn. Vi är alldeles för gamla.”
Mina syskon som var ungefär ett decennium äldre än jag fick turas om att hålla i mig, ”men var försiktiga, hon är ömtålig” sa mamma. Det stämde kanske då.

Jag gick på montessoridagis där jag lärde mig att knyta fina rosetter och att bordsskick var det viktigaste som fanns. På rasterna tröstade jag mina kompisar och lekte polishund eller plockade kastanjer. När mormor var på besök tvingade hon i mig i stickade varma tröjor som kvävde mig. Jag grät men vi försonades över nygräddade pannkakor med glass och grädde.

Jag började lågstadiet i en liten röd skola nära mig, och första dagen höll jag min lika gamla granne i handen hela dagen. Början på livet var ett rum fyllt av röda och blåa kuddar där jag gömde mig varje tjugominutersrast. En kille i min klass hade fantastiskt blåa ögon och långt blont hår och jag tänkte att det här är riktig kärlek. En dag kom han fram till mig och sa att det var något han måste säga. Jag höll andan. Han var kär i min bästis. Jag var ledsen i en vecka och sen var hans ögon inte så fantastiska längre.

En dag i trean blev pappa sjuk och jag gick till min kompis för att leka. När jag kom hem var pappa inte där. Jag bodde på sjukhuset i ett halvår och fick åka hiss med sjuksköterskor med änglahår och äta chokladpudding varje dag. Jag tänkte inte så mycket på att pappa inte längre kunde röra sig, jag väntade mest på ett brev från Hogwarts.

Mellanstadiet var en sträng fröken i t-shirt med kattmotiv, melonglass och popcorn i världens bästa lägenhet. Jag dansade tryckare på dramatiska discon och smyghånglade i det stora vita fritidshuset. Jag lärde mig alla världens länder och fnissade åt att en rysk flod hette samma sak som en tampong. I sexan fick mamma cancer och jag fick en hund. På vägen hem från Nyköping döpte jag honom till Nalle.

48

all is good! jag har biljett till kent den 25 februari! jag har skrivit klart filosofin men knappt kommit halvvägs med folkmordsuppsatsen! martin & christina är i kenya och medan jag försöker skriva om saddam och hans giftgas rider de på elefanter och öppnar flodhästmunnar! snart ska jag träna med hanna! idag fyller linn arton år - grattis! jag går snabba promenader i oktoberregn och lyssnar på ingenting och ljusa barnröster! all is good!

47

mannen på videon har ingenting med denna text att göra

46

i n g e n t i n g

45

lågstadieelverna på sundhagens skola vill inte längre skriva skrivstil.

de protesterar med plakat och banderoller, men deras fröken som i hemlighet röstar på sverigedemokraterna i riksdagsvalen svarar: ni måste! det står faktiskt i läroplanen. så lågstadieeleverna binder ihop i bokstäver med hackiga rörelser utan att låta pennan lämna papperet och undrar varför det egentligen är så viktigt att "k" och "a" sitter ihop. två veckor och två skrivstilsläxor senare har de glömt att de en gång tänkte så. istället gör de precis som det står och som det sägs och som det alltid har sagts. de skriver fina skorrande "r" och får en blomma i marginalen av fröken som i hemlighet alltid drar för gardinen och muttrar för sig själv när den där nyinflyttade familjen går förbi hennes gula radhus. och medan lågstadieelverna hunnit ändå till "u" i skrivstilsboken lägger ingen märke till att tredje bänken till vänster är tom, att han som det är så svårt att komma ihåg namnet på inte kommer till skolan idag. han ligger hemma under täcket och andas tillls det blir alldeles varmt och kvavt i hans gömställe och han försöker att inte minnas det han hörde igår. det där som det inte alls var meningen att han skulle lyssna på men som det var så svårt att låta bli att höra och nu vill han bara glömma bara glömma men det är inte lika lätt som att glömma att låsa dörren eller göra skrivstilsläxan. plakaten ligger sedan länge i pappersinsamlingen, de små demonstranterna har sedan länge glömt bort målet med sina aktioner. nu gör de precis som fröken säger och marginalerna börjar bli fulla av guldstjärnor, prydliga blommor och beröm. för alla utom de två som aldrig en endaste gång glömt skrivstilsläxan, och som alltid ber mamma och pappa titta igenom för att leta efter fel, men pappa klappar alltid på huvudet och säger att så fint har han inte sett någon skriva någonsin.

och ändå finns veckan därpå inte en enda guldstjärna, inga fina ord. inte ens en liten tulipan.

44

(någon

har

tänt

alla

lampor

och

innan

jag

vant

mig

tror

jag

att

jag

dött

och

hamnat

i

nangijala

men

jag

tror

inte

på

döden

i

skolkorridorer

där

känns

ingenting

annat

än

jävligt

evigt)

43

allt jag vet är att hela världen luktar nybäddade sängar

sterila undersökningsrum

desinfektion

att jag letar intetsägande väntrum

där jag fördriver all tid jag inte har

något hände

jag menar

jag går inte längre på vägarna

nu går jag vid sidan om

fotspåren har blivit för djupa

jag ramlar nästan i

och sanningen är

jag menar

det skaver för mycket att ens försöka

fittsöndag

42

och du säger att saknad kan man
lära sig att leva med
ibland

kulturnatt. kortfilmsmaraton, waynes-sallad, devisa, ett kvavt ofvandahls och vägprat med hanna hanna hanna. nu hjalmar hjalmar hjalmar. söderberg alltså. och hans glasdoktor.

jag tror det är något på gång. eller kanske är det någonheten som lurar mig igen. mina drömmar involverar allt oftare skaldjur. jag undrar vad det betyder.

41

jag dricker champagne med min gudmor som är på besök. hihi.
ikväll är det klassfestis. det är ännu mer hihi.
idag var min klass på geologiexkursion i uppland. dubbel-hihi.
precis när jag höll på att somna så sa stenmannen att vi var på väg mot en ny istid. jag vaknade. inte så hihi.

40

ungefär så.

jag ser snöflingor i vinbärsbuskarna jag ser blåsippor i snön så jag lägger mig på golvet och tänker mig att det vore taket att jag levde upp-och-ner jag tror det skulle passa mig bättre

jag sover av mig rastlösheten sen sover jag lite till och jag drömmer att jag är ensam på gröna lund att alla karuseller alla berg-och-dalbanor är öppna bara för mig och jag åker fast jag inte vågar jag skriker fast ingen kan höra jag spyr fast ingen håller mitt hår och sen vaknar jag.

jag ritar femtonhundra cirklar i randiga kollegieblock sen fyller jag dem med horisontella linjer för att de inte ska falla jag river av kanterna på papperet för symmetrin skrämmer mig och det ser så fint gammaldags ut lite som en flaskpost från andra världskriget sen tänker jag att det är bra att planera så jag skriver önskelista till min tjugotreårsdag och låtsas inte se att alla punkter innehåller samma bokstäver samma mellanslag samma ordföljd
det står ett att behövas två att behövas tre att behövas fyra att behövas fem att behövas sex att behövas sju att behövas åtta att behövas nio att behövas tio att bedövas.

39

jag vill mata dig med tesked.
det har jag alltid velat göra.
det verkar liksom så frestande att sära på de där bittert ihoppressade läpparna och inhalera någon slags vätska.
med tesked såklart.

det blir så ömt på det sättet.
som vore du min tresiffrigt gamla mormor som jag matar precis som du matade min mamma vid ett 50-talsköksbord med rutig duk och stieg larsson-porslin.

jag skulle vilja se dina läppar säras, se den lilla skeden försvinna in i din mun, se hur du kämpar för allt din blottade tunga är värd för att föra vätskan mot svalget. se vågrörelsen i din hals då du äntligen äntligen sväljer.

då skulle jag luta mig tillbaka, blunda och suga på den ögonblickskorta tillfredsställelsen av att ha särat på dina bittert ihoppressade läppar.

38

jag dör av hunger.

jag åt fil klockan 12.

jag har lagat köttfärssås av hela kylen.

mamma kommer inte hem förrän sju.

imorgon är första dagen på mitt sista år.

det känns bra. jag tror att år går fort medan minuter går långsamt. det känns så.

youtubade 747 och insåg att klippet var från den 17/11 2007.

inget skrämmer mig så mycket som siffror. och med det menar jag mest matte c.

nu är det höst.

det var det då också.

37

(fever ray, arvika 2009)

idag inföll min första körlektion på anderssons trafikskola. min kropp ville gråta men det slutade mest med att jag spontanskrek lite då och då. jag är ett hopplöst fall, men till min och allas tröst kan jag medge att jag tror att jag tillför något på körskolan. min handledare verkade minst sagt road de gånger han fick "dra i nödbromsen" och rädda de stackars trafikanter som kom i min väg. saaben med nyckeln vid handbromsen istället för på ratten (galenskap!?), vi har inte setts för sista gången.

36

(bloggen dör inte!)

m & jag åkte på rehabiliteringsvecka efter arvikafestivalen. vi tog tåget till en ö där det finns större alvar än i jocke bergs texter. på ön hälsade vi på en gammal slottsruin och besökte en församling som sålde hantverk gjorda av handikappade apor från mongoliet. på kvällarna läste jag om ölandska nattfåkar och martin spelade pokemon när jag somnat. i smyg.

35

världens bästa människa

34

kronor som stammar
mot marken
för
vinden bryter deras meningar

och

myror som skenar
skenar fortare
än
den vita springaren i mio min mio

och

skyldiga syndiga fotspår
strax efter förra regnet
bryter löftet
om
att ingenting någonsin korsat din väg

och

inte en enda bil
så långt örat kan höra
inte en enda besviken konsument
så långt pengarna räcker

inte en enda felaktig siffra
inte en knapptryckning bort
inte subtraherad inte uppdaterad
bara
ett
system
av
oförståelig
nödvändighet

33

---

och de där löftena som flög
i luften
hittar aldrig sig själva igen

inte ens i slutet på vilken film som helst som ska forma våra barn ge någon slags moral för nästa generation att följa för du vet de ska lära sig vad som är
rätt
och
fel

så våga inte ens öppna fönstret för jag lovar
de där löftena flyr som pliktskyldiga
beroende av luft men bara utan syre
de gömmer sig under gardiner
smiter ur nyckelhål

du hör deras puls överallt
som droppande kranar
i sommartomma hus
som grannarnas hamrande
på sovrumsväggen

de jagar
gömställen

jag vet
de rymmer